JAG ÄR I LED

Ni är så fina. Allihop.❤ Tusen tack för alla sms, samtal osv.

Jag lever och jag mår nog bra. Eller precis som jag säger till sjuksköterskorna "Jag känner mig typ pigg, mår nog inte illa. Men jag orkar inte." Eller när någon frågar hur jag mår då svarar jag "Jag mår nog bra". För jag vet inte riktigt hur jag mår bra. Det är svårt att sätta ord på denna känslan. Hela situationen.
Allt tog cirka fyra timmar. Mina tårar började rinna en stund innan jag skulle få syrgas. Dem hade tänkt vänta lite till med sövningen , men när dem tog på masken så upprepade jag bara "Jag vill inte" och så vet jag att jag försökte få bort masken. Jag fick lite panik. Allt gick väldigt snabbt så några timmar senare låg jag på uppvaket- utan tårar.

Och såhär i efterhand skäms jag. Jag har ju gjort detta många gånger tidigare, varför blev det så fel? Jag känner mig trygg här. Personalen är underbar. Kanske var det bara känslan av att tappa kontrollen som gav mig panik.

Först när jag vaknade så önskade jag faktiskt att jag bara hade drömt allt. Jag såg axeln bredvid/på mig och jag hade noll motivation till att fortsätta. Det enda jsg tänkte var "nu börjar det ". Men nu känns det lite bättre. Och ja, nu börjar livet i led. De första dagarna och veckorna kommer bli tuffa, men sen kommer allt ändras. Det kommer inte finnas någon klocka som ringer om att axeln behövs dras rätt. Det kommer inte finnas någon blå arm som behöver åka hem tidigare från skolan. Det finns snart inget som kan stoppa mig.

Gillar

Kommentarer