Ingenting är omöjligt förrän jag låter det vara omöjligt

Hejhej. Just nu sitter jag i väntrummet på en vårdcentral här i stan. Jag kommer direkt från skolan. - Fattar ni lyckan bakom dem orden? Pappa körde mig till skolan imorse. Det var lite blandade känslor, men SÅ skönt att vara påväg till skolan och inte sjukhuset. Och att träffa klassen igen vad ju himla skoj.

Igår var en riktigt sk*t dag. Det kan ha varit den jobbigaste psykiska dagen på väldigt väldigt länge. Jag bröt ihop i bilen påväg hem från Jönköping och igår var jag nere på botten istället för uppe på toppen. Allt kändes fel och jag orkade inte mer. Slarviga kläder, flott hår och osminkad. Jag ville inte ens träna , men tillslut gick jag in på träningen med pappa trots tårar.
Framåt kvällen fick jag panik på mig själv så jag stormade upp ur soffan. Lämnade allt som det var och sen gick jag ut. Jag bara gick och gick. Regnet vräkte ner så Emilia var snäll och lånade ut hennes jacka.
Tillslut började det mörkna så pappa hämtade upp mig påvägen. Hemma blev det sushi, innan min kropp sa ifrån. Huvudet snurrade och jag frös så det gjorde ont. Sushin smakade inte allt som vanligt, men tårarna var torkade.
Mamma körde hem mig till Amez. Hon gjorde te och så mumsade vi på någon supergod kladdkaka som hon hade bakat. Sen snackade vi. Och jag har sagt det innan, men alla borde verkligen ha en Amez i sitt liv. Hon är bättre än världsbäst och säger en massa kloka saker som man själv inte ens tänkt på.

Någonstans i natt bestämde jag mig för att sluta deppa. När mamma kom ner och väckte mig imorse ville jag bara dra täcket över huvudet igen och ligga kvar, vilket jag gjorde. Men efter en stunds tänkande slängde jag av täcket och innan jag hann tänka mig för var jag påväg upp.

Jag känner mig verkligen bättre idag. Mamma och pappa har gjort allt för att pigga upp mig.
Mamma kommer hem tidigare från jobbet idag. Fast än jag själv inte tycker det behövs så kanske jag behöver det ändå. Pappa körde mig till träningen igår för att underlätta och sen berättade han för min sjukgymnast om besöket. Emilia tyckte jag skulle ha sushi som plåster på såren. Amez smsade att jag gärna fick komma förbi, bara sådär när man behöver det som mest.

Jag vet att detta är det bästa för min axel och en vacker dag kommer jag vara glad att jag stod ut, men innan dess kommer det bli lite jobbigt. Men jag kommer inte ge mig.


Gillar

Kommentarer