Helt knöckt

Jag tror att alla som följt bloggen ett tag vet om min mardröm.

Jag har legat vaken flera nätter. Drömt. Vaknat kallsvettig och intalat mig själv att det bara är en dröm. En dum, dum dröm.
Men inatt när jag sträckte mig efter mobilen för att smsa mamma förstod jag. Min mardröm var verklighet.

Ärlig talat så tror jag aldrig att jag har varit såhär ledsen innan. Tårarna rann hela natten, men runt halv fyra somnade jag. Vaknade runt halv åtta. Djupt ledsen inombords men nu visste jag att resten av Sverige inte längre sov och min läkare och jag skulle höras av.
Familjen var trötta, men det kändes ändå lite hoppfullt. Min läkare har ju sagt att det går att göra om denna operation tre gånger. Vi trodde bara att vi behövde en tid.
Men 08.43 fick jag smset som jag aldrig kommer glömma. Min läkare går i pension nu  på torsdag.

Förmiddagen spenderade vi inne på sjukhuset. Hos min sjukgymnast , ortopedtekniska och utprovning av rullstol nu när jag inte får ha kryckor.

Jag tror inte ni förstår hur otorligt ledsen jag är. Jag vägrar sätta mig i rullstolen och jag har inte ens tittat på den sen vi kom hem.
Tårarna har runnit nästan oavbrutet i femton timmar. Och jag hatar att jag inte klarade bita ihop inne på sjukhuset.. Menmen.
Nu är jag iallafall lite mer samlad. För stunden. Huvudet värker och ögonen är alldeles röda av alla tårar. Men jag gissar att livet är så ibland.

Gillar

Kommentarer