Håll tummarna!

Och nu sitter vi här igen. Klockan är tjugotre minuter över tio och om 47 minuter ska jag in till läkaren.
Jag frågade Emilia om vi inte kunde ta trapporna upp till läkarmottagningen för det har varit mitt mål sedan operationen bestämdes. Och vilken känsla att stiga in här utan knäskydd, stanna till och anmäla mig i receptionen och faktiskt stå stilla medans receptionisten knappade in mitt personnummer-  utan att knät hoppade ur led!

Väntetiden inför läkarbesöket innan operationen var inte alls kul. Farfar och pappa satt ner på två stolar och jag gick runt, runt och runt. Och om jag stannade hoppade knät ur led. Men idag sitter vi alla ner - Emilia, farfar, pappa och jag!

Vi var ju här i början på juli, då knät hade börjat hoppa igen.  Den veckan var verkligen en mardröm för knät kändes som en främling. Det gjorde fruktansvärt ont varje gång det hoppade och det dröjde några dagar innan jag fick kontakt med rätt personer. Hela jag var som en tickande bomb den veckan och jag vet att precis innan Sverige skulle möta Tyskland i VM så önskade jag att någon skulle söva mig och väcka mig när läkarna hade tid att hjälpa mig. Några kompisar skulle komma vilken minut som helst och jag var egentligen taggad på att se matchen, men knät tog all energi.

Nu är det tvärtom. Knät hoppade för två veckor sedan, men jag blir inte ledsen längre. Jag stänger av smärtan och istället blir jag arg, irriterad och ännu mer motiverad till att träna upp det.
Knät ska aldrig mer opereras. Aldrig mer. Och detta besöket skulle vi egentligen diskutera vad nästa steg är, eftersom knät fortsatte hoppa. Men nu, en månad senare vet jag att det inte blir något "nästa steg", utan jag ska gå in till min läkare på mitt knä, utan knäskydd och sen tror jag att vi är överens. Men ja, jag är ändå lite nervös..

Gillar

Kommentarer