Fortfarande inte helt hel, men mindre trasig

Ljusstakarna är äntligen uppe i fönstret. Mamma & pappa var här i helgen. Pappa & D byggde garderober, mamma fixade julstämning & trollade bort vårt stök.

Denna hösten har varit en riktig berg&dalbana. I slutet av augusti & september trodde jag aldrig att uppförsbackarna skulle ta slut. Tårarna rann alldeles för ofta. Jag fick ställa in planer med kompisar & varenda gång hög det till i hjärtat. Många kompisar har tack&lov varit förstående genom åren, men det finns ett fåtal som inte har velat förstå. Folk som tyckt att jag kan ju ställa in två dagar innan, inte samma morgon. & ja, det hade ju varit dröm om det hade varit genomförbart, men jag vet ju inte vilket klockslag eller datum som min älskade arm väljer att lägga av på. Hela mitt liv hade varit lättare att planera om min axel hade styrts efter datum & klockslag.

En söndagskväll i oktober, strax innan midnatt hämtade ambulansen mig hos D’s föräldrar. Än idag vet ingen vad som hände, mer än att läget var katastrof. Ambulanspersonalen upprepade gång på gång att de aldrig varit med om detta innan & ambulanspersonalen sa rakt ut till personalen inne på sjukhuset att pappa MÅSTE följa med in trots att det var förbud för anhöriga. Det hade aldrig gått om han inte fått följa med & jag vågar inte ens tänka på hur det hade kunnat sluta. För en gångs skull är jag otroligt tacksam över att jag faktiskt inte kommer ihåg allt. Ibland är det nog bäst så.

Veckorna gick, veckor som blev till månader. Mitt hjärta tog ett skutt varenda gång jag hörde något dunsa ner från brevinkastet & gång på gång möttes jag av ingenting. Ingenting från Jönköping. Ingen operationstid. Jag ringde dit, men jag kom inte särskilt långt. Sjukpersonalen beklagade, de visste vilket kaos det var med axeln & ville inget annat än hjälpa - men jag fick bara besked om att försöka vänta lite till. Vid detta laget hade även vänstertumme gått sönder, så jag fick nya gips av handkirurgen regelbundet bara för tiden innan operationen skulle bli något hanterbar. Tummen behövde också opereras, men eftersom jag blivit lovad operation på axeln snarast fick vi avvakta med tummen & målet var att Jönköping skulle ta tummen samtidigt.

Idag, den 8 december är jag fortfarande inte opererad. Min axel är fortfarande knas. Tummen däremot är bättre. Handkirurgen gjorde ett avtagbart gips till mig så att jag & min sjukgymnast skulle kunna försöka träna tummen. Det gick bra. Idag har jag fått en ortos istället & i skrivande stund känns tummen förvånansvärt bra. Jag tror till&med att jag kommer slippa operera den.

Iallafall, den 18 november fick jag nog. Vi närmar ju oss årskiftet & jag vägrade gå mot 2022 med en axel ur led. Jag fick då besked om att operationen var framflyttad till vår 2022 på grund av sentransplationen. Jag hade inga ord kvar när jag la på telefonen den dagen. Tårarna rann & allt kändes hopplöst. Jag gav det någon dag, sen ringde jag igen. & förra onsdagen så ringde min läkare upp mig. Det blir operation, om cirka en månad!!!!!! Just nu bryr jag mig inte om att det inte blir förens nästa år. Man kan se på det hur man vill, men för mig handlar det om en månad!! Jag har alltså bara en enda månad kvar ur led.

Jag hade kunnat skriva mycket mer & jag har skrivit otroligt många blogginlägg som jag har raderat. Jag har inte orkat. För kanske första gången någonsin har jag inte varit på topp i huvudet. Jag har haft svårt för att acceptera situationen. Att jag ska behöva gå med en axel ur led så fruktansvärt länge & bara gå & vänta.
Det började när jag inte fick jobba som planerat i somras, det tog extremt hårt på mig. Jag har faktiskt fortfarande inte öppnat min kalender sen jag fick stryka alla jobbdagar. Den ligger kvar i en flyttkartong. & på tal om flytt så har det ju varit en flytt mitt i allt kaos. Kartonger som ska packas upp, möbler som ska byggas & så jag som bara ska ta det lugnt & försöka att inte överanstränga höger arm. Det har varit riktigt påfrestande för huvudet. Vi har fått otroligt mycket hjälp av familjen & av kompisar. Obeskrivligt tacksam, men vi är inte helt klara & så får det vara.

Just nu mår jag bättre, fastän axeln är ur. Tårarna är inte längre inom räckhåll. Ibland kommer de, som i fredags när vi skulle åka till några kompisar & hälsa på. Vi skulle precis bege oss & så dog min arm. Men, vi har världens finaste vänner. Vänner som inte bara säger att de förstår, utan som faktiskt genuint verkar förstå. Jag blev besviken & ledsen på mig själv, som bara krånglar till allt & allas planer. Men det var bara att torka tårarna, planera ny dag & åka hem. Lägga sig på rygg i soffan & ta den kvällen åt att bara vila. Inte göra något mer än att äta popcorn. & jag överlevde den kvällen också & våra kompisar finns kvar. Kanske måste jag bara bli trygg i det & jag tror jag börjar bli det.

Men, nu till höstens roligaste & underbaraste sak. Jag jobbar igen. Två timmar i veckan & jag är lyckligare än lyckligast. Jag har tagit på mig ansvaret om att det inte kommer förlänga mitt sjukdomsförlopp & ifall jag blir sämre så måste jag sluta direkt vilket skulle vara min värsta mardröm just nu, så timmarna innan spenderar jag på rygg & likaså timmarna efter.
Mitt problem har ju hela tiden varit att jag vill så mycket, att huvudet vill mer än vad kroppen klarar & denna höst har verkligen gett mig en tankeställare. Jag har bestämt mig för att göra mer av alla situationer. Om axeln känns bra idag & vi egentligen hade tänkt hitta på något imorgonkväll - så kan vi ju lika gärna hitta på det ikväll. Om axeln gör ont, lägger av eller om huvudvärken är ohanterbar så tar jag en hemmakväll. En MYSkväll. Det är okej att poppa popcorn oavsett om det är en tisdag eller lördag. & om jag inte kan sova, så startar jag en film, dricker något varmt eller sorterar bilder. Läget är som det är & det handlar om att göra det bästa av även de sämsta stunderna.

Så från & med idag, är jag tillbaka på bloggen. Oavsett nerförsbackar & uppförsbackar.
Ha en fin kväll! <3

Gillar

Nya inlägg

    Mest lästa