En snurrande värld

Godförmiddag fina läsare. Jag har cirka 40 helt oplanerade minuter framför mig. Jag har varit på träning & det gick bra. Vi hinner nästan bara träna axeln nu. Den tar nästan hela passet, men det känns okej. Jag vill verkligen bygga upp muskler i axlarna nu. Jag litar på varenda kroppsdel, men jag är lite försiktig & ibland orolig för vänsteraxeln. Därför vill jag hellre att vi lägger all fokus på den  när min sjukgymnast är med & håller axeln & kollar så att varje liten rörelse blir rätt.

Förutom att träningen gick bra så mår jag inte helt hundra idag.. Jag vaknade & hade ont bakom höger öra & ena halvan av huvudet. Och det gör otroligt ont när jag ska vrida nacken. Tydligen har jag fått något sår bakom örat, bara sådär över natten. Jag ska upp till vårdcentralen om en stund & så får dem titta på såret.

Annars sitter jag mest & funderar. Det är helt sjukt vad olika världen ser ut. Det är inte ofta som jag sitter i entrén på sjukhuset , utan jag brukar alltid vara på språng & stressad till något annat, men just nu sitter jag på en stol i entrén & väntar på dem andra ju.
När jag hamnar här i entrén hamnar jag alltid i massa olika funderingar. Jag tänker på personerna som står inne i kiosken & köper lunch. De höggravida paret som precis kom in i rullstol från en taxi. En äldre dam som uppenbarligen nyss hade fått en stroke. Allt är så olika. För alla.
Och sen kommer jag att tänka på nioåriga jag. Hur operationer & sjukhusbesök blev en del i min vardag & Hur stressad jag var. Jag kunde aldrig slappna av & bara acceptera läget.
Jag tror mycket var för jag inte hade någon vardag. Det fanns alltid något "var i skolan så mycket du orkar", något som stressade mig väldigt mycket & det gör det än idag.
Jag var väldigt noga med att efter axeloperationen skulle vi bestämma ett visst antal veckor som jag skulle vara hemma oavsett hur jag än mådde.
Det bestämdes två veckor, men jag var inte redo. Axeln var inte redo. De sista veckorna innan axelskyddet togs av blev onödigt mycket stress. Stressen gjorde att jag inte kunde satsa helhjärtat på något för jag visste ingenting. Jag visste inte hur morgondagen skulle se ut. Jag kunde vakna med extrema smärtor i axeln & ändå "kanske kunna gå till skolan efter lunch". Det blev ingen trygg planering , utan bara massa besvikelser.
Där önskar jag att det fanns någon likhet mellan vuxen världen & skolvärlden. Hade någon vuxen opererat sig eller skadat sig så hade hen blivit sjukskriven en viss tid. Det finns inget sånt på samma sätt i skolvärlden. Jag är jättetacksam & otrolig glad över mitt val med gymnasie. Skolan har stöttat, hjälpt & förstått till 110%. Dem har aldrig ifrågasatt mig & det har underlättat väldigt mycket.

Gillar

Kommentarer