En sista gång med blandade känslor

Vi har suttit så många gånger utanför dessa kameror. Namn efter namn har ropats upp medan jag har haft nedräkning till min tur. & varje gång har jag känt att det inte är min tur-dag idag. Men imorgon är det det. Imorgon börjar vi om. Eller redan ikväll. Vi torkar tårarna & så kör vi om.

& så har jag gjort. Jag lärde mig att stänga av. Det var okej att det gjorde ont i början, men när jag förstod att axeln skulle vara ur led länge var det bara till att lära sig att stänga av smärtan. Smärtorna i samband med röntgen var alltid de värsta för där ville personalen bara ta en så bra bild som möjligt. Och idag vill jag typ förbereda mig. Hur ska jag tänka bort smärtan på bästa sätt idag? Fast så kommer jag på mig själv, det finns ju ingen smärta idag.

Av allt som har hänt under dessa (snart) tio år är det vänstertumme & vänsteraxel som står mig närmst runt hjärtat. Det ör de kroppsdelar som jag litar minst på. Kanske är det därför det börjar suga i min mage nu fastän jag vet att axeln är på plats. Kanske är jag så van vid att gång på gång få röntgas & sedan träffa läkare efteråt som börjar planera ny operationstid. Det är svårt att förstå att jag faktiskt bara ska röntgas idag. Idag ska vi liksom röntgas för att få en bekräftelse på hur fantastisk axeln är. Vi ska inte hitta fel. Och när röntgen är gjord ska jag säga hejdå? För om röntgen är som den ska så hör jag inte hemma här längre. Plötsligt finns det andra som behöver det mer.

Gillar

Kommentarer