En oförutsägbar sommar

Kalendern var full. Iallafall nästan hela juli. Måndagarna, onsdagarna & lördagarna var ifyllda med överstrykningspennor i olika färger. Jag fyller sällan i min kalender med färger, då de inte går att sudda bort på samma vis. Men dessa planerna var jag säker på att de aldrig skulle ändras. Min sommar var planerad, den var planerad precis som jag önskat. Men så ändrades det. Jag fick ett besked, som jag innerst inne vet är det bästa för mig just nu - men som gjorde så fruktansvärt ont i hjärtat. Tårarna rann när jag berättade att jag var tvungen att stryka det & fastän det har gått mer än en hel månad, så använder jag inte min kalender just nu. De olika färgerna, som jag har försökt täcka så mycket jag bara kan för att slippa bli påmind - de har ändå lämnat små spår i kalendern. Spår som får mig att sucka & tänka efter, varje gång jag ser de.

Det har tagit mig en månad att smälta. Ibland har det känts som en nödvändig & bra plan, medans andra stunder är det som att hela världen bara vänds upp & ner. Jag har varit på flera kontroller med axeln. Ett flertal olika undersökningar. Läkarna har tryckt in luft i axeln & sprutat in kontraster - bara för att kunna se djupare & tydligare på alla röntgenbilder. Jag har haft betydligt ondare än vad jag brukar. Det hände något för några veckor sedan. En smärta som jag aldrig tidigare varit med om kom plötsligt på besök i axeln. Flera gånger om dagen. Nu har det varit lugnt i någon vecka, men söndagskväll började de komma tillbaka. Ingen aning om vad det är som spökar i den. Kanske är axeln bara trött på att ligga fel.

Jag tror aldrig någonsin att jag har varit såhär tacksam för hela min omgivning som jag är just nu. Jag försöker att ta det lugnt, samtidigt som jag försöker göra något hela tiden. & när jag skriver att jag försöker göra något hela tiden så menar jag inget jobbigt för axeln. Utan det kan vara allt från att fika med en kompis, sola hemma hos mamma & pappa eller mysa med Nala & Mollis. Bara för att inte hamna i tankarna om hösten. För jag vet att hösten närmar sig. Det slog mig ordentligt i torsdags när jag satt på bussen. Jag är inte många månader ifrån operationsbordet. Vi har en undersökning kvar, sen spikar vi datumet. Mina ögon tåras bara av tanken, samtidigt som jag bara vill att det ska vara idag så jag får det överstökat.

Jag har fått flera frågor från personer som inte förstår hur jag kan vara nervös, när jag har gjort det över 35 gånger & jag vet inte själv. Förr när jag sövdes var jag hur lugn som helst. Mamma & pappa gjorde alltid situationerna så bra som möjligt. Mamma rabblade upp alla mina favorithästar & sen bestämde vi vilken jag skulle drömma om denna gången. Pappa & jag pratade alltid om resor. Var vi skulle åka nästa gång. & varje gång innan sövningen påminde jag personalen om att ta mask nummer tre . Jag var så medveten, samtidigt som jag idag känner att jag var så omedveten. Idag har jag varit med om ett några jobbiga komplikationer. Jag har varit med om föräldrar som suttit bredvid mig när personalen har sagt till de att de måste försöka säga till mig att inte sluta andas, då medicinerna har slagit fel & hjärtslagen blivit tyngre & färre. Jag har också varit med om sjuksköterskor som väckt mig på uppvaket & kommit med flera olika glassar, som jag tryckt i mig bara för att få åka hem & leka snabbare.

Det finns alltid något bra ur det dåliga & oavsett när operationen blir så kommer jag ju inte vara taggad, men jag är taggad på allt som kommer efter. Jag är otroligt taggad på att få röra & bygga upp muskler i axeln igen. Att slippa dra rätt den & bara kunna leva på. Leva på som alla andra. Jag skulle ljuga om jag säger att jag längtar efter operationen, för det gör jag verkligen inte. Men jag längtar till den sjätte veckan efter operationen - veckan när min läkare tar av axelskyddet & jag & min sjukgymnast kan börja röra armen igen. & den där sjätte veckan kommer ju snabbare om vi lägger operationen tidigare. Det finns inte så mycket att påverka i detta fall. Fram tills operationsdagen ska jag iallafall leva livet i den mån det går. Allt kommer ju bli bra. Eller, inte bara bra - det kommer såklart bli världsbäst. Ellerhur?



Gillar

Kommentarer