En lång, lång, lång väntan

En eftermiddag gick. Och för varje timme som gick blev vi alla mer positiva och mer hoppfulla om att det bara var en en gångs grej. Men så blev klockan 19. Det började göra ont i knät och jag fattade att de inte var rätt. Kanske hade det varit fel i tio minuter, eller också tio sekunder. Ingen aning. Knät är väldigt svullet och varmt trots att jag har haft kyla på i flera timmar. 
Jag har varit i kontakt med olika rådgivningar, samt akutmottagningen här i stan. De flesta säger åt oss att mer eller mindre åka in till akuten. Men jag vågar inte. Personen som jobbar ikväll har ingen aning om min historia och det är faktiskt inte många gånger som det har blivit bra av att åka in till akuten. Snarare tvärtom. 
Sophiahemmet är ju privat och stängt nu när det är helg. Första telefontiden öppnas imorgonbitti och jag kommer ringa precis på sekunden. Just nu önskar jag att de säger åt oss att komma dit. Jag vet att vi inte bor grannar med Stockholm , men jag vet också att de har sagt att de vill hjälpa mig och mitt knä.

Morgondagen är helt flummig just nu. Jag tar timme för timme. Jag ska iallafall in till sjukhuset och träna. Det ska bli så himla skönt att träffa min sjukgymnast. Hon har aldrig någonsin tagit energi trots att min kropp tagit energi på tok för många träningar. Utan hon hjälper oss på ett sätt som är obeskrivligt och ger energi i mängder. Hon är helt klart världsbäst.

Gillar

Kommentarer