Dummetumme

Hej alla fina
Livets bergochdalbana har ibland alldeles för tuffa & oförutsägbara uppförsbackar. Vänsterarmen gjorde mer ont än vanligt, både bicepssenan, skulderbladet, nacken, armbågen & handen isade. Men smärtan i bröstmuskeln var värst , så tillslut bestämde jag mig för att det får vara så, jag får försöka tänka bort smärtorna. Jag la mig i soffan & tittade på serie & när jag skulle gå & hämta vatten tyckte jag det gjorde lite för ont i vänsterhanden. Jajo, inte konstigt. Tummen låg fastklistrad bredvid pekfingret. Jag ringde pappa på videosamtal för jag behövde svar. Ett svar som jag egentligen ändå inte ville ha. Jag kom inte ihåg hur man fick loss tummen från detta läget. Kanske bra egentligen, men efter så många operationer i tummen borde jag veta.
Pappa guidade mig på telefon, men det gick inget vidare så två minuter senare satt han i bilen. Han fick loss tummen men den fortsatte.
Jag ringde ner till handkirurgen, min läkares sekreterare. Jag förklarade läget & jag fick en tid timmen efter. Nästan så att jag blev tårögd över hur fantastiska de är. & läkaren som tog emot sent på eftermiddagen. Iallafall så hoppade vi in i bilen, vi hade ju några mil framför oss. Till min stora förvåning fick man ha med sig en anhörig igen så pappa hängde på. Jag har inga problem med att ta läkarbesök själv, men när det är saker som hänt när jag var liten känns det extra skönt att ha med mamma eller pappa. Jag har inte stenkoll på det som gått till historian. & ja, vi fick besked om att tummen flyttar sig ut i sidled igen. Stelopereration är den operation med bäst förutsättningar, men vi måste tänka långsiktigt pga axeln - blablabla. Jag känner mig bara så otroligt ledsen & irriterad. Inte på läkaren såklart! Utan på situationen. HUR kunde det bara bli såhär fel? En del gissar på axeln. Att nerverna osv påverkat tummen. Jag har ingen aning, mer än att det gör ont så in i h*lvete i hjärtat. Vi var förbi några kompisar påväg från D’s jobb & skulle hämta lite saker. Där klarade jag inte det längre. Rösten brast när jag skulle förklara & tårarna rann. Jag är så fruktansvärt trött på detta. & det sista jag behövde var ytterligare en operation.

Mamma & mormor kommer hit imorgon. De ska hjälpa oss att fixa i lägenheten. Detta evighetsprojekt som aldrig tycks ta slut. Just nu är det bara jobbigt. Vi kommer ingenstans. Jag kan ju inte göra något. Därför är vi så extremt tacksamma för all hjälp som vi får. & sen utöver det så är det ju jätteroligt att de kommer ner & hälsar på. Dagen får bli lite som den blir. Jag räknar med mys & lugn.

Gillar

Kommentarer