Det ska f*n bli bra

Jag stängde av allt i ungefär 14 timmar. Tårarna rann hela tiden , bortsett från några små stunder på sjukhuset. När rullstolen stod framför mig blev det på tok för mycket.  Jag vägrade sätta mig i den och jag vet att det är löjligt av mig, men just nu gör jag inte det.

Jag gick och la mig så fort vi kom hem från sjukhuset.  Emilia kom ner och la sig bredvid mig en stund efter att hon slutat skolan. Sen fixades det sen lunch/frukost. Och äntligen kunde jag äta. Jag åt några skedar gröt imorse och drack en klunk mjölk, men ingenting vill ner. Nu har familjen beställt sushi, min favorit. Förhoppningsvis kan det slinka ner en och annan sushi.

För tillfället känner jag mer närvarande nu än tidigare. Inatt var jag helt chockad. Stirrade in i väggen och lyssnade knappt på vad mamma och pappa sa. Det är liksom som om jag har gått sönder inuti. Som att det har gått hål på ett stort sår och jag blöder.
Jag vet att axeln är en kroppsdel, men den är en stor del av mig och jag trodde på den. Vi alla gjorde det. Jag känner mig sviken av axeln. I två år höll den. Två magiska år. Två år som troddes skulle bli 40 år, men istället blev det bara två. Förstår ni min besvikelse?

Jag vet att ingenting går att få ogjort, men jag önskar av hela mitt hjärta att detta bara hade varit en dröm och att jag inte hade sträckt på mig igårkväll. Mina ögon är trötta, jag också. Och hela familjen. Vi undrar när det tar slut, kommer det ta slut eller kommer kroppen alltid hålla på såhär?
Just nu kan jag inte ens vara glad åt att knät ska opereras inom tre veckor. Jag vet inte hur jag ska göra. Om jag hade fått önska hade jag velat sova ett tag och sen bli väckt när någon har kommit på hur vi ska göra. Men så funkar det inte. Denna dagen får vara som den är , men imorgon får det vara nog med depp. Jag ska kämpa för min axel. Jag ska kämpa för ett bra sommarlov. Men mest ska jag kämpa för hösten. Jag ska återvända till skolan med en bra kropp. Och jag kommer inte ge mig.

Gillar

Kommentarer