Det kommer bli annorlunda

Det är dags att tänka smart. Långsiktigt. Hur ont det än kommer göra i hjärtat.
Och fast än det känns väldigt negativt inom ridningen just nu så måste jag förstå att min kropp är bättre än någonsin.
Jag ska försöka förklara för er, så att ni kanske förstår iallafall lite.

2010 fanns det inte ens någon fråga om jag skulle rida eller inte. Jag ville rida varje dag och det gjorde jag i stort sett också. Galoppturer i skogen över stock och sten. Och så var det så gott som varje sommar fram till 2014.

Jag var dålig och genomgick operationer i tummarna ,men ofta var de fixade till sommaren.
Men efter sommaren 2014 blev ingenting sig likt. Mina höfter blev opererade i december 2014 och januari 2015. Knäna började hoppa i januari 2015, men efter att ha fått träna hos en grymt bra sjukgymnast i två månader kunde jag sitta upp på hästryggen igen.
Jag minns att jag var nere på handkirurge n den 7 juli och läkaren gav mig klartecken till att rida igen så den 20 juli var jag med på banorna igen och den 17 augusti var jag ute i skogen med Caramelle igen.

Men sen vet ni ju hur det blev. Den 19 augusti vaknade jag med axeln ur led och sedan dess har jag inte suttit på hästryggen. Jag har hunnit med flera operationer, båda axlarna, knät och tummen.
Men jag har ändå hittat andra sätt att umgås med hästarna.

Detta var 2016. Jag duschade hästarna, tog promenader i skogen och runt stallet. Jag gjorde väl allt förutom att rida.

2017 Var nästan som 2016. Jag gick inga promenader i skogen för högeraxeln hoppade ju urled flera gånger i timmen och vänsteraxeln tränades fortfarande. Utan istället tränade jag de i paddocken. Byggde upp ett band mellan oss och fick hästarna att förstå mina signaler utan att jag satt på ryggen. Vi sprang runder ,sida vid sida över bommarna utan grimskaft. De förstod vad jag ville och lyssnade på mig, och jag på dem.

Nutid. I år är jag 18 år och rent juridiskt sätt har jag rätt till att fatta mina egna beslut. Tidigare när mamma och pappa sagt nej har jag alltid hotat med att jag snart fyller 18. Tro mig. Jag vill inget annat än att hoppa upp på hästryggen eller hämta in Spirit och Caramelle från hagen. Men jag tror inte jag kan det. Det är inte säkert varken för mig eller hästarna och deras säkerhet är alltid prio ett för mig. Jag skulle aldrig någonsin utsätta de för något.
Förra torsdagen pratade jag länge med mamma och pappa. Tillslut med gråten i halsen insåg jag att om jag vill bli bra på riktigt och börja skolan till hösten så är det inga promenader.

Så nu i år kommer jag som mest gå in i hagen.
Och när man ser på detta så känner jag mig betydligt sämre just nu. Fast jag vet att min kropp är bättre. Men kroppen går ut över mitt liv. Min fritid. På ett negativt sätt.
Min kropp behöver min energi just nu. Den behöver tränas upp och för första gången på flera år har vi de bästa förutsättningarna.
Det kommer kännas jobbigt känslomässigt. Jag vet känslan allt för väl när hästarna tas in för ridturer och jag står kvar och ser de rida iväg. Jag önskar inget annat än att det vore jag. Men då brukar jag trösta mig med tanken på att jag kan gå promenader och mysa, eller bara ta in till stallet och borsta. Eller skämma bort dem med lite extra mat och godis.
Det gör SÅ ont att tänka såhär. Men samtidigt så vet jag att de fina små liven bara är några meter ifrån mig och jag kan gå in till dem precis när jag vill. Denna sommaren ska inte bli sämre eller tråkigare för att min kropp är tråkig. Jag ska göra allt jag kan för att denna sommaren ska bli precis lika bra som de tidigare
För det är så jag brukar göra.

Gillar

Kommentarer