Akutmottagningen i Malmö

Mitt humör rann över. Jag blev så frustrerad att jag bröt ihop. Och jag i ifrågasatte läkaren och sa " Men du förstår väl själv att detta inte är något liv?" Jag förstår att min axel inte är den lättaste. Och jag förstår att den är svår. Men jag förstår inte när läkare yttrar sig och tror sig kunna min axel utan att ens känna på den.


För er som inte hänger med nu, så har jag och mamma varit på akuten i Malmö nu i eftermiddags/kväll. Sjuksköterskorna där var otroligt bra och väldigt förstående, dem ville verkligen hjälpa mig. Bemötandet var fantastiskt bra och jag började faktiskt känna mig lite hoppfull om att få hjälp. Men dessvärre så kändes det inte lika bra med läkarna.

Först fick jag träffa två läkare som ville röntga axeln, vilket jag naturligtvis sa blankt nej till. Det står tydligt att jag inte ska röntgas nu och axeln röntgades dessutom i måndags. Läkarna skulle titta på röntgenbilderna, så jag och mamma fick vänta någon timme. Plötsligt kom det in en annan läkare. Läkarna frågar mig vad jag vill att de ska göra, vad gör jag här?

Ja, men titta på mig. Känn på min axel. Min axel ligger inte helt i led. Vad tror ni att jag gör här? Jag förklarar situationen och läkaren säger själv att hen har sett på röntgenbilderna att axeln inte ligger perfekt i led. Hen ser när jag drar rätt den , hur kraftigt den hoppar ur när jag tar bort fingrarna och både jag och mamma är noga med att framföra att jag har väldigt ont och att jag inte kan ha axeln såhär. Jag behöver hjälp!!

Jag blev hemskickad med ett recept på smärtstillande som jag kunde hämta ut på närmsta apotek. Hen kunde inte göra något mer. Och jag förstår att hen inte kan akutoperera axeln, det hade jag inte velat heller för det är en svår operation. Men man kan ju försöka komma på någon lösning.


Jag var så ledsen att jag bara sa "ja" till sjuksköterskorna när dem förvånat frågade mig om jag skulle hem. Jag skakade av mammas arm som hon la om mig. Det kändes som om hela jag gick sönder inombords och jag ville bara försvinna. Jag gick hem med axeln lika fel som innan och hela situationen kändes hopplös.


Jag önskar bara att man kan tänka ett steg längre. Om jag hade varit deras dotter?

Just nu är jag så trött på att ligga på rygg hemma och bara vänta på att tiden ska gå. Jag fortsätter att lägga mig hyfsat tidigt för att tiden ska gå snabbare, men så borde det inte vara. Jag saknar skolan så mycket att jag mår dåligt av bara ordet skola.

Nej, fina läsare ni förstår nog att just nu är det inte så bra. Men det kommer bli bra igen. Jag vet det.

Gillar

Kommentarer

Liknande inlägg