99 dygn.

På några sekunder ändrades hela slutet på mitt 2018. Från och med den 1 oktober förblev min kalender stängd & inga nya planer skrevs upp. De första veckorna var hemska. Riktigt mardrömmar. Den första veckan kunde jag knappt sitta. Vi var inne på sjukhuset här hemma i staden flera gånger & läkarna hjälptes åt att dra rätt den envisa axeln. Alla försökte hjälpa mig & axeln, men ingen kunde. Smärtstillande togs mot min vilja & tårarna var en del av vardagen. Vi vände oss ner till Malmö ihop om snabbare hjälp, men än en gång slutade det i besvikelse. Min förra axelläkare hade gått i pension, men han rekommenderade Jönköping. Jag, mamma & pappa ringde runt om i Sverige. Och framförallt till Jönköping men väntetiden först var 60-90 dagar. Under tiden snackades det om lokalbedövning i axeln på grund av den vidriga smärtan, men ingen visste inte hur axeln skulle reagera så det var inget alternativ. Tillslut blev jag än en gång själv, sittandes hemma när ytterdörren smälldes igen på morgonen. Axeln drogs rätt var 15:e minut. Ibland kunde det gå 23 till minuter innan jag drog rätt den & ibland när fingrarna var för trötta lät jag den ligga ur led i en timme.

Det blev en, eller kanske två veckor hemma. Men sen orkade jag kämpa vidare igen. Jag bestämde mig för att försöka gå till skolan & samma dag ringde jag Jönköping ytterligare en gång & plötsligt stod jag där på skolgården med en tid inom 2 veckor.


Jag kommer ihåg att jag grät i bilen påväg hem. I flera mil rann tårarna & allt kändes hopplöst. Jag hade gått med axeln ur led i tre veckor & lärt mig hantera situationen. Jag gick inte in till läkaren med tårar. Utan jag pratade på. Jag ville verkligen förklara allt så tydligt som möjligt & visa mig stark. Axeln undersöktes väldigt noga & den togs på allvar, men vi bestämde att vi skulle prova axelskydd & träning. Jag räknade ut att det skulle ta evigheter att träna upp denna axeln & om det sen ändå inte skulle funka så skulle denna tiden vara bortkastad. Typ så kände jag. Och sen var jag rädd för att dem inte hade förstått min smärta. Jag vet att jag inte är världens lättaste att läsa av. Jag lärde mig stänga av smärta redan som 11 åring & jag vet att det inte alltid är så bra. Jag har legat i ambulans, under hästar i ridolyckor, med kroppsdelar ur led så att det tillslut har blivit blått - utan tårar. Att gråta på grund av smärta är inte jag. Jag gråter mer när det blir för mycket & det gör ont inombords. Om ens då.

Men slutet på 2018 var väldigt känslosamt. Och då var det mycket tårar. Axeln var en mardröm & jag skrev inlägg om att jag hoppades på att vakna upp från denna mardröm. Jag var inlagd i Jönköping & tillslut bestämdes det att axeln behövdes opereras. I mitten på december var jag fruktansvärt trött på allt & någonstans där bestämde jag mig för att verkligen försöka strunta i axeln. Jag försökte leva på som vanligt med mina kompisar. I slutet på året satt jag & fikade med en kompis, jag hade dragit rätt axeln tre gånger & fingrarna började bli blåa, men min kompis hade inte ens uppfattat att jag satt där med axeln ur led eller att jag drog rätt den. Jag lärde mig på något vis att leva med axeln ur led. Ibland var smärtan för hög & det var tufft att bara ta sig igenom dagen, men ibland kunde jag stänga av det. När Jönköping ringde & gav mig operationstiden var det knappt två veckor dit. Och då ville jag inte längre. Jag blev plötsligt livrädd & jag visste vilket h*lvete som väntade mig. Återhämtningen efter axeloperationerna har fruktansvärt dryga enligt mig & jag ville inte gå igenom allt än en gång. Kompisar som stöttade , familj & släkt likaså & tillslut så åkte jag & mamma till Jönköping för operation.

Jag minns att klockan inte ens var 6 när jag vaknade upp på sjukhuset på själva operationsdagen. Det första jag gjorde var att lägga mig på mage trots att jag visste att det inte alls var så bra för axeln. Fingrarna var iskalla & jag vet att jag fick någon värme av sjuksköterskorna. Min läkare kom in & ritade en pil på armen & jag har ingen aning om vad han sa där & då för jag kunde bara tänka på att jag än en gång skulle behöva lägga mig under kniven med min älskade axel.

Mamma kom till rummet vid 8. Jag skickade iväg några sms till de närmsta & sen åkte jag ner till operationen. Mamma pussade mig på pannan & drog rätt axeln en sista gång innan vi sa hejdå. Och trots att jag hade försökt förbereda mig psykiskt så fick jag panik när jag kom in i operationssalen. Jag började vrida på mig, tårarna rann & jag upprepade bara "jag vill inte" & sen blev det svart.


Idag har det gått 99 dagar. 99 dagar sedan jag låg där på operationsbordet med en axel ur led. Min axel har varit på plats lika länge som den var ur led. Idag älskar jag axeln. Jag verkligen älskar den & jag älskar livet igen. Även för mig är det svårt att få in att axeln låg ur led i 99 dygn. Operationsdagen känns så långt iväg & allt som har hänt under dessa 99 dagar? Jag är väldigt väldigt glad att speciellt mamma & pappa & familjen fortsatte pusha mig under julledigheten & nyår att jag MÅSTE operera axeln, trots att jag ville fega ur. & Nellie som sa till mig att det kommer komma fler gånger, när operationen innebar att vi missade en planerad sak. Om folk hade lyssnat på livrädda jag hade jag nog suttit här idag , ledsen , trött & med en axel ur led. En axel som skulle ha varit ur led i 99 + 99 dygn. Istället sitter jag här med en drömbra axel som idag har varit i led lika många dagar som den var ur led. Tack.

Jag skulle aldrig någonsin vilja uppleva detta igen, eller önska någon annan det, men jag har lärt mig mycket & jag har lärt mig än en gång att det mesta går att ta sig igenom. Förhoppningsvis var detta sista. Allt känns faktiskt väldigt bra just nu. <3

Gillar

Kommentarer

IP: 82.99.3.229