Tisdagen vecka 2 börjar rinna mot sitt slut

Min väckarklocka ringde lite för sent - 6.15. För första gången på läääänge blev det ingen cykling. Katastrof dåligt av mig. Istället blev det en mysfrukost med mamma innan jag mer eller mindre stressade iväg till bussen. Det var otroligt kallt och kylan bet riktigt i fingrarna. Flera minus grader , men ändå på något sätt så tycker jag att det är helt okej.  Det är mysigt med kyla och mörker.

Skoldagen har varit bra. Ingen större uppgift eller något prov utan nu är det förberedelser inför de nationella matteprovet som är på fredag. Tokigt nervös och jag pluggar verkligen inför det. Har hört att man inte ska plugga för mycket för då är det lättare att man rör ihop det, men sen samtidigt så känner inte jag att jag har gjort mitt bästa om jag inte pluggar!

Strunt samma. Imorgon är det onsdag och halva skolveckan har gått. Helgen är lite flummigt planerad. Vi får se vad jag bestämmer mig för att hitta på. Hörs imorgon igen & tack för att just du är här. 

23 år, 253 dagar och en kall dag

Gårkvällen var jättebra. Supergott och kul. 

Och här har vi världens bästa Storebror...

Sen åkte jag med hem till farmor och sov där inatt. Spontant och mysigt! 

Farmor släppte av mig på sjukhuset imorse så jag började dagen med träning i bassängen. 
Det gick bra! Inget märkvärdigt.  Någon övning fungerade bättre än någon annan, men inget hoppade ur led. <3

Direkt efter jag hade duschat gick jag snabbt bort till skolan och var framme ca tre minuter innan lektionen började. Sen kickade vi igång denna skolvecka med kemi. Inte mitt starkaste ämne , men jag försöker. Biologi är mer för mig , men kemi är utan tvekan intressant. 

Efter skolan åkte jag med en kompis hem en liten snabb runda och sen hämtade mamma upp mig på vägen hem. Hon överraskade med fika och vi firade att axeln har varit på plats lika länge som den var fel. <3

Men nu ska jag sova. Hade tänkt lägga mig tidigt ikväll för jag har inte mått riktigt bra, men sen blev det ett avsnitt Vikings och en mobil som plingade.  Jaja, ny plan imorgon. 
Godnatt på er!

Min axel

I nästan 37 veckor. 258 dagar. 6192 timmar  - har min axel varit på plats. Lika länge som jag hade den fel. Idag har min axel varit i led lika länge som den var ur led.
Det känns lite som min födelsedag. Något otroligt stort för mig. De första 14 dagarna var inte alls bra. Det kändes som en evighet och jag mådde långt ifrån bra. Men de resterande dagarna - i stora drag har det varit underbart. Jag har varit rädd. Otroligt rädd. Från att nästintill vägrat vilja titta på axeln, röra den eller känna på den tills idag kunna gå och hålla Spirits grimskaft. 
Jag behandlar den fortfarande som om den vore en bebis och jag tycker fortfarande inte riktigt att det känns som min axel, men det är mycket bättre. Någon enstaka gång lite då och då kan jag få panik och bli livrädd för att den ska hoppa ur led. Då brukar jag cykla eller om det är kväll går jag och lägger mig.
De första veckorna efter att jag fick börja röra den var det som om jag gick på nålar. Ibland fick jag otroligt ont och höll på att svimma. Det räckte med att jag rörde armen på något annorlunda sätt och jag kunde skrika rätt ut. Mamma och pappa har varit snabba och fått mig att bli trygg.Likaså min sjukgymnast. Jag har tvingats träna framför speglar och verkligen fått tvinga mig själv till att gilla min axel igen - för det är en del av mig. En stor del av mig. Även om jag inte velat inse det. 
Jag vet fortfarande inte hur man gör alla normala rörelser. Jag har otroligt svårt för att kramas med båda armarna och därför skippar jag gärna kramar. Egentligen kan jag nog det, men jag minns inte hur man gör. 
Jag skippar gärna att dela maten och äter med en hand. Jag skippar gärna stora folkmassor för det är så många gånger som någon har råkat trycka axeln ur led. 
Men det finns såå mycket som jag har lärt mig! Idag kan jag dricka med vänsterarm fast jag gärna skippar det. Det är lite otäckt. 
I början hatade jag när någon tog min hand och drog automatiskt undan armen. Jag gick med långärmade tröjor långt in på hösten och visade inte min axel i onödan. 
Idag när jag borstar tänderna framför spegeln stannar min blick ibland på axeln och då kan jag inte låta bli att le. Vilken j*vla resa. Det är svårt att förstå hur mycket en enda kroppsdel kan påverka. Helt galet. 
Jag har inte dröm en enda mardröm om axeln sedan i november, men min största mardröm är fortfarande att vakna upp och ha den ur led. Usch, jag ryser av bara tanken. 
En sak som är kvar är att min syster flyttade ner på mitt rum för jag var rädd och orolig och hon har inte flyttat upp ännu.
 
258 dagar. Förstår ni hur lång tid det är? Det är knappt så att jag gör det. Älskade, finaste och värsta axel. <3 
 
 
Visa fler inlägg